I jämförelsens kranka blekhet

Idag var det 4-års kalas på schemat, och uppklädda, kammade och med present anlände vi till kalaset. Härliga människor och barn som A känt sedan har var pytteliten, så det kändes bra med lite gott umgänge på lördagseftermiddagen.
Och det var trevligt, på många sätt och vis. Värdparet bor i ett radhus från 70-talet, som de håller på att rusta och är genuint trevliga människor. Barnen brukar alltid leka bra, och tårta och kakor är ju aldrig fel.
Och ändå lämnade jag kalaset med ett sämre energiläge än när jag kom dig. Delvis pga att A vid två tillfällen kom in och sa att de andra barnen sagt att de skulle leka en lek som hette Dumma A. Någon slags jagalek visade det sig vara, när jag kom ut och sa att det faktiskt inte var något roligt namn alls på en lek. Andra gången det hände sa jag åt A att komma in i stället och strunta i deras fåniga lek. Barn är inte alltid snälla, tvvärr.
Den andra orsaken till energidippen var helt självorsakad. Jag började jämföra vårt hem med deras nyrenoverade hem. Och jag gör det tyvärr varje gång jag kommer dit.
De bor i ett typiskt vitt, lite shabbychic-stylat hem; stilrent och "o-plottrigt". Flera mil från vårt hem, med andra ord.
Jag tycker att det är supersnyggt med allt det vita och stilrena, och skulle på sätt och vis gärna ha det så hemma, men det är bara att inse att det nog aldrig kommer att hända. Jag tycker alldeles för mycket om starka färger för att trivas i det för egen del, och hur jag än beter mig är det aldrig o-plottrigt. Aldrig!
Intalar mig att jag har ett hemtrevligt och barnvänligt hem; och det har har jag nog. Men köket går i grönt, med ljust, ljust blå kökssoffa med occra/vit-randigt tyg. Vardagsrummets ena vägg går i lila/mörkrosa (den häftiga tapeten med ärtgrönt mönster hade gått ur produktion, så det blev fjärdevalet), soffbordet och pidestalen i knallrött, soffan i beige. A's rum är målat grönt/orange/gult, med olika geometriska mönster på ena väggen. V's är knallgult. Vårt sovrum är ännu inte rustat, men blir troligen även det i starka färger.
Vi köper företrädesvis våra möbler på loppis och second hand, och letar efter stryktåligt, bekvämt och ommålningsbart.
När jag tänker efter är inte ens jag själv särskilt stilren och o-plottrig, så varför skulle mitt hem vara det! Och ändå går jag där och jämför, ytterst sällan till egen fördel.
Vill inte, men dras ändå med i renoveringshysterin, där inredningstidingar är lika mycket ett måste som toalettpappret. Där vi lockas att renovera, konsumera och styla våra hem i jakten på perfektion. Där alla bör ha minst ett renoveringprojekt på gång, och gärna tre till i planeringsstadiet.
Är ytan verkligen så förbannat viktig? Både i hemmet och vårt eget yttre. Ska vi verkligen dömas, och döma, enligt hur stylade och renoverade vi är? Borde inte det inre få lysa igenom?! Borde inte en människas inre glöd och skönhet värderas högre än det yttre och förgängliga? Borde inte ett hem värderas efter kärleken, respekten och glädjen som ryms innanför de fyra väggarna?
Jag tror att vi alla svarar JA på detta, så varför är det då så svårt att inte påverkas? Att dras med i hetsen?
Åter igen känner jag hur jag drömmer mig bort till min lilla stuga långt ute på landet, där livet är enkelt och värdena sanna..